El futuro

Skolans fria utrymme utanför vår cafeteria belarmades idag med flertalet kampanjande universistets- och högskolestudenter från hela Sverige, såväl Lund som Umeå. Kaoset av bord belarmade med kataloger framför människor med färgglada och reklamprydda tröjor hade getts namnet Högskolemässa och skulle ge oss elever en insikt i vad, var, hur och om vi vill plugga vidare. Arrangören tyckte sig förmodligen göra oss elever en tjänst, men jag är mer panikslagen än någonsin.

Förra året inträffade samma sak. Då tyckte jag det var jobbigt att katalogerna var i vägen för godiset och pennorna. Nu tyckte jag det var jobbigt att godiset och pennorna var i vägen för katalogerna.

Jag ska plugga vidare och jag ska leva som en riktig student med nudlar som huvudsakligt levnadsbränsle och energidrycker blandat med koffein som sömnersättning. Dessutom ser jag fram emot det. Dock vet jag inte riktigt vad och var jag vill plugga.

Vad jag dock länge har kunnat konstatera att jag vill göra med min framtid som börjar om mindre än tre månader är att plugga mycket och länge för att lära mig allt som är värt att veta och lite till. Jag vill dessutom få ett jobb därefter genom vilket jag kan göra skillnad och hjälpa människor till ett bättre och rikare liv. Hade jag inte avsaknat allt vad förståelse för naturorienterade ämnen heter, hade läkarlinjen varit prioriterad. Nu är jag istället en sådan som snarare skadar än hjälper folk vid praktiskt arbete och ska därför undvika läkarroller i så stor utsträckning det bara är möjligt.

Mässan idag gav mig också insikt om att volontärarbete är något jag vill ge tid till. Barn och deras utbildning är ultimat.

Resor ska också göras regelbundet och många kulturer ska upplevas med natur och upplevelser som bieffekt.

Sedan kanske familj och vänner är något man ska tränga in i livet också.

Jag har därför kommit till insikt om att det är två stycken jag ska hålla god kontakt med för att lyckas med det jag vill i livet,
Ida (även känd som Iduberga). Hon är intresserad av att arbeta inom hälsosektorn och bör därmed kunna förse mig med de piller jag behöver för att kunna leva utan sömn.

Gud. Då Han är den enda jag känner till med - vad jag tror - möjlighet att ge mig dispans på några år när det kommer till dödsdag. Jag har lite mycket att hinna med på en väldigt begränsad levnadstid och ska därför göra mitt bästa för att hålla mig på god fot med Honom för att få några extra år som levande och pigg. Jag är nog nöjd med 150 om samtliga av dessa år innebär att jag får jobba. Pensionering är nog inte min grej vad jag än uttryckt i tidigare blogginlägg.